När Lina (stylisten) var klar hade hon varit här i drygt 2 timmar, och hunnit klart med oss båda! Jag är mäkta imponerad måste jag säga :-) Det var ju ändå ingen superlätt frisyr jag valt och det var inget slarvjobb för den satt som berget, trots blåst!
När vi så blev ensamma käkade vi lite lunch, fixade sista lagret med lack på naglarna och började sen fundera ut hur vi skulle göra med påklädningen. Först blev det BH, trosor och strumpebandshållare, följt av stay ups - kan nämna att det var en himla tur att jag hade min tärna vid det här laget, annars hade jag aldrig fått på mig allt så det såg snyggt ut. När jag så hade fått på mig det undre lagret med kläder fotade Sara mig litegrann, allt för Lasses nöje förstås ;-) Sen blev det underkjol och klänning och till sist skor. Mycket snyggt! Jag kände mig verkligen som en prinsessa :-)
Efter lite småpill, Åsas ankomst och lite jäktande satte vi oss i bilen och åkte upp till Torekällberget där vi skulle möta upp fotografen, marskalken och såklart brudgummen. Vi hann först och fick stå och vänta en stund innan grabbarna behagade komma, det såg ut såhär:
Fotosession följde, med mycket skratt, tok och glada tillrop från fotografen (och förbipasserande turister/semesterfirare). Vädret var perfekt och jag tror vi fick till många fina bilder, mycket pussande och skrattande som sagt. Någonstans här fick vi också reda på att en av gästerna som kom från Göteborg hade somnat på tåget, och vaknat i Stockholm! En liten "räddningaktion" fick sättas in och till slut fick vi honom på ett SJ-tåg till Södertälje, allt för att han skulle hinna till kyrkan. Efter en stund på Torekällberget (som fotografen numera har som ett favoritfotoställe) åkte vi vidare till kyrkans omgivningar där vi fotades vid Måsnaren. Lite tokbilder blev det på slutet, de ska bli extraspännande att se! Mot slutet (när det VERKLIGEN började dra ihop sig) kom mamma och Magnus ner till oss för att ta sig en titt på brudparet innan de var gifta och önska oss lycka till. Ett varsitt paket fick vi också, att öppnas i lugn och ro på tumanhand någon gång under eftermiddagen/kvällen.
Efter några minuter kilade de upp till kyrkan och vi likaså, om än på en lite mer dold väg för att inte gästerna skulle se oss. Hann bli rejält stressad på vägen till kyrkan, klockan bara sprang iväg och mina ben bar mig inte så fort. När vi kom in i kyrkans källare och mött upp prästen hände en av de roligaste sakerna på hela dagen - ovannämnda gäst från Göteborg kommer utsnubblandes från toaletten, där han tydligen bytt om till sin nya kostym. Hans reaktion blev ett par rejält uppspärrade ögon och kommentaren "Eeh, hej!" varpå Lasse svarade "Du har lappen kvar". Fniss fniss, det var så otroligt roligt så jag började tokskratta - mycket skönt för nerverna kan jag säga :-) Nå, han skyndade sig upp för att ta plats och vi gick igenom det sista med prästen. Prästen gick upp och ställde sig framme vid altaret medan vi stod gömda i vapenhuset och lyssnade på kyrkklockornas ringande - vilken känsla! Benen kändes som gelé och sällan har jag väl varit så torr i munnen som just då. Så, till sist, började vår ingångsmarsch spelas och alla gästerna ställde sig upp, nu gällde det! Vi skred försiktigt fram längs altargången och ärligt talat, jag kommer nästan inte ihåg nånting. Jag såg knappt några människor, bara några få och när vi väl kom fram till altaret hade jag INGEN aning om vilka som var där! Det enda jag kunde tänka var:
"Är ingen här? Hallå, var är alla? Lasses föräldrar, är de här? Och mormor och morfar, var blev de av? Ska jag vända mig om och kolla? Nej, det kan jag ju inte göra... Jag får väl stå här framme och hoppas att folket är här och titta extra noga när vi går ut... Okej, let's do this!"Så satte prästen igång vigseln. Vi sjöng psalm 84, hon talade, Fredrik läste Kärlekens lov och vi kom äntligen fram till den del som vi var inblandade i - frågorna och löftena. Prästen sa: "Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Lars Philip Bergström: Vill du ta Linda Angelica Marie Nordqvist till din hustru och älska henne i nöd och lust?" och Lasse svarade "JA!" högt och tydligt och min första tanke var att nu skulle det minsann börja fnittras någonstans, och mycket riktigt - någonstans bakom mig hörde jag Katarzyna (hon var alltså där!) och någon mer fnissa ikapp. Stackars älsklingen ;-) Sen vände sig prästen till mig och sa: "Inför Gud och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Linda Angelica Marie Nordqvist: Vill du ta Lars Philip Bergström till din man och älska honom i nöd och lust?". Även jag svarade ja, om än liiite diskretare men ändå klart hörbart. Inget fniss där inte! Nästa punkt blev löftena, som löd:
"Angelica, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt."När ringen skulle på blev det lite fumlande, men det gav ju bara lite extra charm till vigseln. Efter det blev det diktläsning av Sara, vilken rörde mig enormt. Någon gång här hörde vi också ett droppande/plaskande någonstans borta vid Fredrik, vilket senare visade sig vara ett stearingljus som helt plöstligt började rinna ner på golvet helt okontrollerat. Tur att det inte var något annat ;-) Efter dikten avslutades vigselakten med förbön, psalm, Herrens bön, vigseltal och psalm innan vi hand i hand vandrade ut som man och hustru till tonerna från Änglagård. På utvägen höll jag mitt löfte att titta extra noga på folk och mycket riktigt, alla var ju faktiskt där ;-) När vi nådde vapenhuset smet vi ner i källaren för att få pussas lite, dricka lite vatten och byta plats på mina ringar innan det var dags att gå ut och möta folkets jubel och massa ris. Och MYCKET ris blev det vill jag lova, det är nästan så att det fortfarande ramlar ner ett korn på golvet då och då.
"Lars, jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt."
Efter lite fotografering, mycket kramande och lite mer fotografering började vi vandra bort till parkeringen där vår lastbil (!) stod och väntade på oss. Många såg förvånade ut, och när Lasse gick och hämtade en trappstege och ställde nedanför passagerarsätet började de flesta skratta medans jag bara tänkte "Hur ska detta gå?!". Tro det eller ej, det gick helt utan problem. Med lite hjälp från Lotta att hålla släpet så var jag uppe på några sekunder, mycket nöjd med mig själv.
Så åkte vi iväg, vår första tur som herr och fru Bergström. Vi åkte till Maxi och köpte vatten och godis, för att sedan parkera på Torekällbergets parkering där vi fick lite andrum och snask till folks tutande, hejande och jublande medans våra gäster samlades på Kallfors för fördrink, mingel och tipsrunda. Klockan 17.15 gjorde vi dem sällskap och det skålades och skrattades medans min morbror (toastmaster) höll välkomsttalet - ett mycket vackert sådant som framkallade tårar i mina ögon. Lite mer minglande följde innan det så var dags att sätta sig till bords. Middagen var hur trevlig som helst, förrätten bara smälte i munnen och köttet till varmrätten var så perfekt stekt att jag aldrig har ätit något godare i hela mitt liv. Mycket bra val av oss! :-) Under middagen hölls förstås både tal, sånger och spex och mamma var först ut. Jag tror inte många ögon var torra efter det talet. Andra talare var Fredrik, Lotta och Sara - efter Saras tal grät nog de flesta. Tack gumman! Men ett av de roligaste minnena från middagen är definitivt när Katarzyna (toastmoster) tar ordet och säger "Nu är det slut med snestegen, Angelica! Det är dags för alla er killar att återlämna nyckeln till lägenheten... res er upp så vi får se vilka ni är" och 3 av Lasses bästa kompisar ställer sig upp och vinkar med nyckelknippan - HAHAHA, jag skrattade så att tårarna sprutade!
Mer rolig- och tokigheter följde, bland annat så sjöng systrarna Pettersson en jättefin sång till oss och Stina underhöll verkligen under hela middagen med sina sång- och gitarrkunskaper. Efter att vi ätit för- och varmrätt var jag tvungen att gå ut på terrassen en stund - snacka om att det blir varmt innanför 300 lager av tyg! Vi passade på att ta lite bilder också medans vi ändå var därute, men de lägger jag upp i nästa inlägg, nu börjar det här bli långt nog ändå.
Efter fotosessionen ute på terrassen var det dags att skära tårtan och äta den - mmm, så duktig jag är på att baka! Alla verkade tycka att den var jättegod, något som förstås gjorde mig mycket stolt. När tårtan var uppäten (bokstavligt talat) var det så dags för kvällens sista spex - min moster tog ut mig på terrassen medans 6 stycken (inklusive brudgummen) killar ställdes upp på rad med byxbenen uppkavlade. Jag fick på mig en ögonbindel och japp - det var dags att klämma och känna för att hitta min älskling smalben. Det är ju inte ofta man får chansen att ta på så många stiliga karlar samtidigt, så jag tog god tid på mig ;-) Men till slut hittade jag faktiskt min makes ben och alla var mycket imponerade :-)
Så, äntligen, var det dags för dansgolvet! Vi dansade och röjde loss till det mycket duktiga bandet i 4 timmar, tills klockan var 2 - då var killarna i bandet färdigspelade och vi fick nöja oss med låtlistor från datorn, men vad gjorde väl det? Klockan 3 hade så de flesta gått till sina rum/åkt till sina respektive hotell och kvar var en kämpande skara om 8 stycken som hängde sig fast i festlokalen tills vi mer eller mindre blev utslängda ;-) 04.07 la jag mig ner i sängen, efter att ha plockat ur 58 (!) hårnålar ur håret och säkert några deciliter ris hade rasat ner på golvet.
Dagen efter var det frukost klockan 09.00 och de flesta var faktiskt där redan då, men några kom insläntrande allteftersom. Mackor, frukt och frasvåfflor stod på menyn och efter frukosten blev det presentöppning för de som var intresserade. Vi kan väl konstatera att vi har en mycket givmild familj och underbara vänner, för nu blir här åka av när vi åker till USA!
När nästan alla hade lämnat Kallfors åkte även vi, jag stortjutandes i bilen efter att ha sagt hejdå till drygt 30 personer samtidigt och Lasse i lastbilen. Hem och packa om innan vi åkte in till Stockholm och underbara Hotell Diplomat, där vi avnjöt en underbar eftermiddag/kväll/natt/dag med massa mat, frukt, vin och mys. Det kunde inte ha varit bättre.
Sammanfattningsvis har det varit den mest underbara helg vi någonsin varit med om, och någonsin kommer att få vara med om. Allt var perfekt och det var underbart att få fira denna stora stund tillsammans med de personer som betyder allra mest för oss.
Tack alla som var med och förgyllde vår dag, ni är underbara!
